Tankar

Nytt äventyr

Ni kanske inte tror på det om jag säger att för nästan ett år sedan så målade en svart vägg i vår förra lägenhet, en vägg där man kan måla med vit krita. Den fanns där framför mig vid frukostbordet så att jag dagligen kunde påminnas om saker som kändes viktiga för mig, lite som en vision board. Här hade jag antecknat bland annat resmål som står på min bucketlist och resmål jag redan gjort. Här stod mitt favoritcitat stort och mitten ”If you want something you’ve never got, then you’ve got to do something you’ve never done”. Ett citat som jag tar med mig genom hela livet, som påminner om hur våra tankar och handlingar förändrar våra liv, både till det bättre och till det sämre beroende på vad vi väljer att handla efter. Min räddning efter separationen blev det positiva tänkandet, för jag visste någonstans att hur jag väljer att se på saker och ting påverkar också mitt liv och välmående. Detta citat, tillsammans med många andra kloka meningar, böcker och ord har gjort att jag kunnat tänka utanför boxen ibland och inte snöat fast i gamla tankebanor för mycket. Vilket tyvärr är det enklaste att göra! Fast trivs man inte med något i sitt liv så är det bara man själv som kan förändra situationen och en bra start är att förändra tankarna som i sin tur skapar handlingarna.

Så för att komma till saken, på tavlan stod även 4 punkter.

  • PT utbildning.
  • Lägenhet
  • Kärlek
  • Karriär

Det stod även en dold summa under ett av korten som hängde där, en summan jag helt random skrivit och kände ”denna summan är rimlig att få i pengar”. Vet inte om det var att jag skulle vinna det på lotto (spelar förvisso aldrig) men hursom så fanns den där.

PT utbildningen var redan igång när jag skrev ner punkterna så den visste jag om att den skulle bli av men hade målet framför mig för att verkligen slutföra utbildningen.

Vid årsskiftet hade jag väl inga tankar på flytt men när min pappas sambo hörde av sig om att en kollega till henne skulle vilja byta sin 3:a till en tvåa. Då öppnades möjligheten upp för oss att kanske bo lite större så vi bokade träff direkt för att kolla på varandras lägenheter och sen gick det fort, bytet blev av och innan Sälenresan i slutet på februari flyttade vi in i vår nya lägenhet.

Det har nog inte undgått någon att jag varit singel och ensamstående i många år nu, åren har verkligen gått fort sedan separationen hösten -14. Det där med att finna kärleken är inte någon enkel sak, det blev också mer påtagligt när man var ensamstående med två barn. Men också för att man har mognat på vägen, blivit starkare på resans gång och faktiskt några år äldre och visare. Det tog mig några år att komma på fötterna men har verkligen känt mig redo att hitta prinsen det senaste året. På tavlan stod där Kärlek med stora bokstäver, måtte det ändå komma år 2018 tänkte jag. Fast någonstans hade jag gett upp hoppet om just kärleken, den där stora kärleken och jag ville inte ens leta längre. Är det något jag förstått nu i efterhand, kärlek letar man inte efter, kärlek kommer till en när man minst anar det. Att det är svårt att ”hitta” kärleken är just därför, vi letar efter något som är utanför våra händer. När två människor möts och det blir så bra, då handlar det om att tiden är helt rätt för dessa två människor, där och då.Så, en dag stod han där framför min näsa. Rätt oväntat faktiskt och jag skulle aldrig kunna ana att just han skulle komma att bli min stora kärlek. Men han kom till mig, i just rätt tid och han besitter alla egenskaper jag någonsin önskat i en man och bara han kan få mig att känna mig så speciell. Som jag nämnde, åren har gått och man har insett vad man vill ha och man har med sig sina tidigare erfarenheter och ser bara framåt hur bra detta kommer att bli med det bagaget vi båda har. Trodde aldrig det skulle kunna kännas så här bra igen men det känns bättre än det någonsin gjort i mitt liv, på just kärleksfronten.

Sen sist men inte minst så innan ens halva året har passerat av detta magiska 2018, då dyker ett nytt jobb upp. Helt redo för att anta denna utmaning efter att ha varit på Elgiganten i 5,5 år. Jag har känt att det är dags att gå vidare, jag behöver utvecklingen både yrkesmässigt men också på det personliga planet. 30 år fyllda och mycket har hunnit hända på 5,5 år. Mammaledighet, hus, graviditet igen, separation, flytt till ny stad, startade nytt liv som ensamstående med barnen och mycket mer. Det är inte konstigt att jag har förändrats enormt som människa och därför inte heller konstigt att man efter en sådan period känner att det är dags att sikta lite högre för att jag vet om min kapacitet och styrka.

Jag sökte jobb på Audi i Malmö för någon vecka sedan, av 40 sökande var jag en av 8 som fick komma på intervju och jag gick ifrån den intervjun med en skön känsla i kroppen. Kändes verkligen som att jag inte kunde gjort bättre ifrån mig och de fick en bra bild av Jennie. När jag sedan fick beskedet att de valt mig för tjänsten så kände jag enorm lycka! Att allt faller på plats på ett och samma år är helt otroligt men jag tror någonstans att det är mitt år helt enkelt och att tankens kraft hjälpt mig hit där jag är idag. Och om en månad så är ni välkomna förbi Audi i Malmö så ska ni få god service där. Men inte att glömma mina fantastiska kollegor jag haft genom åren på Elgiganten. Är det något man kommer sakna så är det de och kollegor som giganter är väldigt svårslaget.

Var det med tavlan lite spooky? Ni vet summan jag nämnde att jag hade skrivit under ett kort på tavlan. Jag vann inte den summan i rena pengar men den summan kom till att bli min nya årslön, så där satt även den.

Balans i livet

Simpelt. Min matlust har faktiskt hittat sig tillbaka men kan väl inte påstå att mitt sug för matlagning är där som förr. Tror det har handlat om omprioritering också, jag lägger inte längre mycket vikt på att det ska se fantastisk ut för ögat, prioriterar att jag varje fall får i mig mat och att det ger mig den energi jag behöver.

Har slutat räkna kalorier helt. Det är inget som är hållbart i längden, det är inget jag vill leva med för alltid och jag ser inte hur det ska bidra till balans i mitt liv. Jag har insett att är knoppen i balans, så är kroppen i balans.

Jag tränar när jag känner att jag har sovit bra, ätit bra och har bra med energi över men främst när jag har lust. Träning ska vara kul, ge mig en skön känsla och jag känner inte längre lika mycket stress över att ett träningspass inte blir av. Jag har insett att det bara ger motsatt effekt.

Har tappat vikt utan att göra något särskilt. Har helt enkelt slutat tänka på mat konstant, slutat tänka på att äta nyttigt. Äter verkligen allt nu (men med måtta) vilket gör att det inte blir en inre stress och vi vet ju alla vad stress kan göra med vikten (förhöjning av kortisol i kroppen, gör att vi samlar mer fett på kroppen).

Sen har jag gått och blivit kär, 4 år som singel och allt vad det inneburit så har jag när jag just var påväg att ge upp om den där kärleken, hittat mig en prins. Eller rättare sagt en man som har allt jag någonsin kunnat önska i en relation. Kan vara det som gett mig ett lugn i kroppen också, har fokuserat tankarna på annat (viktigare saker) och han får mig att må så bra.

Jag tror vi måste skippa vad vågen säger, skippa räkna siffror och istället känna efter. Hur mår vi? Vad gör oss stressade, vad behöver vi för att må bättre? Var kan jag hitta balansen i livet? Mår vi bra på insidan så faller det andra på sin rätta plats också.

Och snälla, våga vägra hets! Se förbi vad sociala medier vill ge oss för förvrängd bild av verkligheten. De som står längst, mår bäst och kan titta tillbaka på ett lyckligt liv är de dom som lyckas hålla sig över vattenytan här, som kan resonera logiskt med en själva och se saker och ting för vad de verkligen är och inte låtas luras. Den som kan se livet för vad det är och acceptera det faktum att livet inte är en dans på rosor. Den som försöker fylla dagarna med liv och inte livet med dagar. Den som ser vattenglaset som är fyllt till hälften, just halvfullt.

Jag har valt att må bra, det är inte alltid enkelt men små steg framåt är bättre än att stå still eller ta ett steg bakåt. Blickar framåt och känner att 2018 är mitt år, redan har kärleken gjort att året blivit det bästa.

Mitt ansvar. Allas ansvar

Vet knappt hur jag ska inleda detta inlägg men efter att ha pratat med min väninna om detta fenomen så kallat sociala medier och vad det kan ställa till med, så måste jag dra upp ämnet till ytan. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker och skriv gärna vad ni tänker när ni läst klart.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om vad som sker under ytan i sociala medier, hur jag kan påstå att det finns ingen där ute som har det så perfekt som de verkar vilja få omgivningen att tro. Jag lade upp en bild där jag står helt vanligt, bara är Jennie och sedan placerade jag denna jämte en bild där jag poserar och lyckades trolla bort ex antal kilon samt helt enkelt se bättre ut.

Så vilken bild ser vi i sociala medier majoriteten av gånger? Jo, den bild som har ett 20-tal omtagningar, där vi även smällt på ett filter och hunnit kritiseras oss själva på, inspekterat och slutligen bestämt oss för att denna ”duger” att visa för allmänheten. Sen i samma stund man lägger upp en sådan bild så slåss man med tankar som ”de som känner mig vet ju hur jag ser ut i den där normala poseringen utan filter och sortering”, tankar och en känsla av lögn, inte hela sanningen helt enkelt. Jag vänder mig till mig själv och undrar vad är mitt syfte, vilken känsla ger detta mig, varför får det mig att må bra? Hänger min lycka, mitt självförtroende på antalet likes jag får på bilderna, antalet komplimanger? Jag inser att vi är fångade i en värld av sociala medier, det är viktigare vad som händer och sker bakom skärmen inte bakom stängda dörrar. Blir vi inte sedda här, i sociala medier, vem är vi då?

Bild lånad från pcmag.com

Jag diskuterade vidare med min väninna. Behöver man verkligen lägga upp vad man har ätit, att man har tränat eller sprungit de där kilometerna på en viss tid? Har det inte hänt om vi inte lagt ut det och räcker det inte att vi bekräftar oss själva? Om det är så viktigt att få höra hur duktig, snygg och bra man är, så borde det väl räcka med att plocka upp telefonen och ringa sin bästa vän, en familjemedlem eller sin käraste och berättar om sin framgång och få beröm och bekräftelse på så vis? Det borde egentligen kvitta vad den obrydda omgivningen tänker om en, om de man håller närmst om hjärtat tycker om en för den man är. För om vi nu inte lyssnar på oss själv så borde varje fall deras ord väga mest.

Jag försöker förstå fenomenet, någonstans tror jag det handlar om två saker – ensamhet i denna digitala värld vi lever samt dålig självkänsla och på så vis ett stort bekräftelsebehov. Det låter så hårt men jag kan med handen på hjärtat säga att jag ibland sitter i klorna på denna djävul och försöker nu reflektera kring varför och vad jag kan göra annorlunda. Allra helst för att det är mitt ansvar, gentemot mig själv men och gentemot min omgivning. Jag vill inspirera människor till välmående, hälsa, träning och god kosthållning men när man använder sociala medier på det vis de flesta gör så målar vi upp en bild av perfektion en bild som inte är riktig. Detta gör att resten av världen tror att det är så vi lever och ger fler människor prestationsångest än just inspiration! Jag vill inte bidra till denna hets, jag har två barn som snart kommer in i denna sjuka värld – sociala medier – och det skrämmer mig. För när till och med vi vuxna blir påverkade av vad som sker, känner prestationsångest från samhället och aldrig känner oss nöjda bara för att någon målat upp en bild av hur perfekta livet ser ut, då blir jag innerligt orolig.

Jag har ibland hoppats att sociala medier inte fanns eller varje fall att inte alla vore så uppslukade i det. För mig är närvaro väldigt viktigt, livet är att vara närvarande men så fort vi sätter en person bakom skärmen så är människan inte närvarande längre. Det skrämmer mig att se vuxna bakom sina telefoner när barnen pockar på uppmärksamhet från de. Jag vet själv hur stressad jag känner mig inombords om jag märker att jag fastnar med mobilen framför näsan då barnen är runtomkring mig. Jag vill aldrig att de ska känna att denna jävla tekniska pryl är mer värd än min uppmärksamhet till de. Likaså när barn sätts bakom skärmarna för mycket, redan från tidig ålder. Varför gör vi det så ”enkelt” för oss som föräldrar? Våra föräldrar hade inte denna ”räddning” och vi barn var tvungna att använda våran fantasi och leka på riktigt i en mer närvarande värld. Redan från tidig ålder ska de alltså se denna icke riktiga värld, se hur man ska vara och bete sig för att vara inne, för vem vill inte vara inne? Människan är funtad så, djuren likaså, ingen vill bli utstött ur flocken. Jag ser hellre att vi visar barnen den riktiga världen, visar de mänskliga känslor, lär de att världen är inte perfekt och livet kan vara jäkligt tufft ibland. Visa de sanningen, lär de källkritik och jobba med deras självkänsla och självförtroende redan från början så att de blir starka vuxna individer som kan stå emot denna digitala värld.

Ibland önskar jag att jag bara kunde ta bort dessa sociala medier men då är min rädsla istället att jag blir ingen, för omvärlden befinner sig i de sociala medierna. Om jag plockar bort min mobil när jag är i sällskap av andra människor, människor som ger mig något, då vill jag att de också plockar bort sin mobil. Vi pratar om livet, vi har ögonkontakt och skrattar innerligt åt det vi gör här och nu. Hela världen kommer aldrig välja att avdigitalisera sig men jag hoppas varje falla att om alla ”skärmar av sig” lite mer, lyfter blicken och är mer medvetna om hur lurade vi blir av den där digitala världen som långt ifrån alltid är det riktiga livet. Jag hoppas vi kan inspirera istället för att provocera i sociala medier, att fler kan lägga upp mer sanningsenliga bilder, på normala kroppar, skavanker, skrikande barn, stressade småbarnsföräldrar, stökiga hem, icke helt perfekta förhållanden, äkta träningsbilder där svetten sprutar och musklerna ej är flexade! För som jag skrev, all denna perfektion är bara för att vi inte vågar vara oss själva för vi är rädda att omgivningen ska döma oss. Vi är rädda därför att omgivningen redan berättat för oss vad ”perfekt” är och inom vilka ramar, de har redan berättat i form av bilder som egentligen inte talar hela sanningen. Om vi tänker efter en, två gånger extra så vet vi alla att ingen lever sådär dag ut och dag in men ändå lurar vi oss själva till att tro på dessa sagor som är just endast sagor!

Bild lånad från thegreenrooms.net