balans

Balans i livet

Simpelt. Min matlust har faktiskt hittat sig tillbaka men kan väl inte påstå att mitt sug för matlagning är där som förr. Tror det har handlat om omprioritering också, jag lägger inte längre mycket vikt på att det ska se fantastisk ut för ögat, prioriterar att jag varje fall får i mig mat och att det ger mig den energi jag behöver.

Har slutat räkna kalorier helt. Det är inget som är hållbart i längden, det är inget jag vill leva med för alltid och jag ser inte hur det ska bidra till balans i mitt liv. Jag har insett att är knoppen i balans, så är kroppen i balans.

Jag tränar när jag känner att jag har sovit bra, ätit bra och har bra med energi över men främst när jag har lust. Träning ska vara kul, ge mig en skön känsla och jag känner inte längre lika mycket stress över att ett träningspass inte blir av. Jag har insett att det bara ger motsatt effekt.

Har tappat vikt utan att göra något särskilt. Har helt enkelt slutat tänka på mat konstant, slutat tänka på att äta nyttigt. Äter verkligen allt nu (men med måtta) vilket gör att det inte blir en inre stress och vi vet ju alla vad stress kan göra med vikten (förhöjning av kortisol i kroppen, gör att vi samlar mer fett på kroppen).

Sen har jag gått och blivit kär, 4 år som singel och allt vad det inneburit så har jag när jag just var påväg att ge upp om den där kärleken, hittat mig en prins. Eller rättare sagt en man som har allt jag någonsin kunnat önska i en relation. Kan vara det som gett mig ett lugn i kroppen också, har fokuserat tankarna på annat (viktigare saker) och han får mig att må så bra.

Jag tror vi måste skippa vad vågen säger, skippa räkna siffror och istället känna efter. Hur mår vi? Vad gör oss stressade, vad behöver vi för att må bättre? Var kan jag hitta balansen i livet? Mår vi bra på insidan så faller det andra på sin rätta plats också.

Och snälla, våga vägra hets! Se förbi vad sociala medier vill ge oss för förvrängd bild av verkligheten. De som står längst, mår bäst och kan titta tillbaka på ett lyckligt liv är de dom som lyckas hålla sig över vattenytan här, som kan resonera logiskt med en själva och se saker och ting för vad de verkligen är och inte låtas luras. Den som kan se livet för vad det är och acceptera det faktum att livet inte är en dans på rosor. Den som försöker fylla dagarna med liv och inte livet med dagar. Den som ser vattenglaset som är fyllt till hälften, just halvfullt.

Jag har valt att må bra, det är inte alltid enkelt men små steg framåt är bättre än att stå still eller ta ett steg bakåt. Blickar framåt och känner att 2018 är mitt år, redan har kärleken gjort att året blivit det bästa.

Känslan av att inte räcka till.

I veckan har jag känt mig utmattad fysiskt och psykiskt, kan inte sätta finger på vilken av delarna som är mest uthärdig för båda lyckas hålla mig uppe och stå. Jag har en känsla av att jag inte räcker till, inte för andra och inte ens för mig själva. I veckan som gått så har jag dessutom varit barnfri men jag har lyckats fylla dagarna med för mycket helt enkelt. Det har gått så långt så det blivit inställda planer/träffar, sömnbrist, ren tvätt som legat osorterad i dagar, sena middagar och till och med känslan av ”låt mig bara vila”. Men jag slåss ständigt med alla måsten i mitt huvud, höga krav, jäkla massa vilja samtidigt som jag gärna är andra till lags för där är många i min närhet jag bryr mig om. Där är många av er jag så gärna vill hinna träffa, för ni ger mig mycket tillbaka men jag får inte ihop det. Ibland känns det som att jag har högre ambitioner att ses än ni och ni liksom mer har funnit er i livets eviga ekorrehjul, accepterat att livet kommer emellan vecka efter veck. Det resulterar i att jag tar alla mina tillfällen till träff som går och jag har sällan en dag för mig själva. Däremellan klämmer jag in en hel arbetsdag, följt av gymträning direkt efter jobb och sen så ska det då hinnas med kvalitetstid med en vän, kvalitetstid som inte blir av kvalitet pga av allt detta runtomkring. 


En vecka som denna ger dessutom inte de bästa förutsättningarna för att sedan vara en bra mamma en hel vecka. Inte släpper jag heller de höga kraven här, för det ska hända minst lika mycket denna vecka. Jag ser problemen, jag gör verkligen det men jag har inte hittat bromspedalen eller ska vi säga balansen. Det blir för mycket och oftast är det tankarna och känslan av att ej räcka till det som är det jobbigaste i de hela. Jag vet att ni som känner mig väl också vet att jag alltid finns där för er även när jag känns frånvarande eller upptagen med annat. Mycket handlar om prioriteringar och tro mig, ni ligger högt i min prioritering men jag måste bara hitta en bra (ömsesidig) balans och ta bort vissa saker från den listan. Sänka kraven lite på mig själva och kanske bara vara en dag, för det händer sällan och jag tror också det är därför jag upplever att livet går så fruktansvärt fort men att jag samtidigt står stilla. 

Ni har mig i vått och torrt, ni, familjen och barnen.