sociala medier

Balans i livet

Simpelt. Min matlust har faktiskt hittat sig tillbaka men kan väl inte påstå att mitt sug för matlagning är där som förr. Tror det har handlat om omprioritering också, jag lägger inte längre mycket vikt på att det ska se fantastisk ut för ögat, prioriterar att jag varje fall får i mig mat och att det ger mig den energi jag behöver.

Har slutat räkna kalorier helt. Det är inget som är hållbart i längden, det är inget jag vill leva med för alltid och jag ser inte hur det ska bidra till balans i mitt liv. Jag har insett att är knoppen i balans, så är kroppen i balans.

Jag tränar när jag känner att jag har sovit bra, ätit bra och har bra med energi över men främst när jag har lust. Träning ska vara kul, ge mig en skön känsla och jag känner inte längre lika mycket stress över att ett träningspass inte blir av. Jag har insett att det bara ger motsatt effekt.

Har tappat vikt utan att göra något särskilt. Har helt enkelt slutat tänka på mat konstant, slutat tänka på att äta nyttigt. Äter verkligen allt nu (men med måtta) vilket gör att det inte blir en inre stress och vi vet ju alla vad stress kan göra med vikten (förhöjning av kortisol i kroppen, gör att vi samlar mer fett på kroppen).

Sen har jag gått och blivit kär, 4 år som singel och allt vad det inneburit så har jag när jag just var påväg att ge upp om den där kärleken, hittat mig en prins. Eller rättare sagt en man som har allt jag någonsin kunnat önska i en relation. Kan vara det som gett mig ett lugn i kroppen också, har fokuserat tankarna på annat (viktigare saker) och han får mig att må så bra.

Jag tror vi måste skippa vad vågen säger, skippa räkna siffror och istället känna efter. Hur mår vi? Vad gör oss stressade, vad behöver vi för att må bättre? Var kan jag hitta balansen i livet? Mår vi bra på insidan så faller det andra på sin rätta plats också.

Och snälla, våga vägra hets! Se förbi vad sociala medier vill ge oss för förvrängd bild av verkligheten. De som står längst, mår bäst och kan titta tillbaka på ett lyckligt liv är de dom som lyckas hålla sig över vattenytan här, som kan resonera logiskt med en själva och se saker och ting för vad de verkligen är och inte låtas luras. Den som kan se livet för vad det är och acceptera det faktum att livet inte är en dans på rosor. Den som försöker fylla dagarna med liv och inte livet med dagar. Den som ser vattenglaset som är fyllt till hälften, just halvfullt.

Jag har valt att må bra, det är inte alltid enkelt men små steg framåt är bättre än att stå still eller ta ett steg bakåt. Blickar framåt och känner att 2018 är mitt år, redan har kärleken gjort att året blivit det bästa.

Mitt ansvar. Allas ansvar

Vet knappt hur jag ska inleda detta inlägg men efter att ha pratat med min väninna om detta fenomen så kallat sociala medier och vad det kan ställa till med, så måste jag dra upp ämnet till ytan. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker och skriv gärna vad ni tänker när ni läst klart.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om vad som sker under ytan i sociala medier, hur jag kan påstå att det finns ingen där ute som har det så perfekt som de verkar vilja få omgivningen att tro. Jag lade upp en bild där jag står helt vanligt, bara är Jennie och sedan placerade jag denna jämte en bild där jag poserar och lyckades trolla bort ex antal kilon samt helt enkelt se bättre ut.

Så vilken bild ser vi i sociala medier majoriteten av gånger? Jo, den bild som har ett 20-tal omtagningar, där vi även smällt på ett filter och hunnit kritiseras oss själva på, inspekterat och slutligen bestämt oss för att denna ”duger” att visa för allmänheten. Sen i samma stund man lägger upp en sådan bild så slåss man med tankar som ”de som känner mig vet ju hur jag ser ut i den där normala poseringen utan filter och sortering”, tankar och en känsla av lögn, inte hela sanningen helt enkelt. Jag vänder mig till mig själv och undrar vad är mitt syfte, vilken känsla ger detta mig, varför får det mig att må bra? Hänger min lycka, mitt självförtroende på antalet likes jag får på bilderna, antalet komplimanger? Jag inser att vi är fångade i en värld av sociala medier, det är viktigare vad som händer och sker bakom skärmen inte bakom stängda dörrar. Blir vi inte sedda här, i sociala medier, vem är vi då?

Bild lånad från pcmag.com

Jag diskuterade vidare med min väninna. Behöver man verkligen lägga upp vad man har ätit, att man har tränat eller sprungit de där kilometerna på en viss tid? Har det inte hänt om vi inte lagt ut det och räcker det inte att vi bekräftar oss själva? Om det är så viktigt att få höra hur duktig, snygg och bra man är, så borde det väl räcka med att plocka upp telefonen och ringa sin bästa vän, en familjemedlem eller sin käraste och berättar om sin framgång och få beröm och bekräftelse på så vis? Det borde egentligen kvitta vad den obrydda omgivningen tänker om en, om de man håller närmst om hjärtat tycker om en för den man är. För om vi nu inte lyssnar på oss själv så borde varje fall deras ord väga mest.

Jag försöker förstå fenomenet, någonstans tror jag det handlar om två saker – ensamhet i denna digitala värld vi lever samt dålig självkänsla och på så vis ett stort bekräftelsebehov. Det låter så hårt men jag kan med handen på hjärtat säga att jag ibland sitter i klorna på denna djävul och försöker nu reflektera kring varför och vad jag kan göra annorlunda. Allra helst för att det är mitt ansvar, gentemot mig själv men och gentemot min omgivning. Jag vill inspirera människor till välmående, hälsa, träning och god kosthållning men när man använder sociala medier på det vis de flesta gör så målar vi upp en bild av perfektion en bild som inte är riktig. Detta gör att resten av världen tror att det är så vi lever och ger fler människor prestationsångest än just inspiration! Jag vill inte bidra till denna hets, jag har två barn som snart kommer in i denna sjuka värld – sociala medier – och det skrämmer mig. För när till och med vi vuxna blir påverkade av vad som sker, känner prestationsångest från samhället och aldrig känner oss nöjda bara för att någon målat upp en bild av hur perfekta livet ser ut, då blir jag innerligt orolig.

Jag har ibland hoppats att sociala medier inte fanns eller varje fall att inte alla vore så uppslukade i det. För mig är närvaro väldigt viktigt, livet är att vara närvarande men så fort vi sätter en person bakom skärmen så är människan inte närvarande längre. Det skrämmer mig att se vuxna bakom sina telefoner när barnen pockar på uppmärksamhet från de. Jag vet själv hur stressad jag känner mig inombords om jag märker att jag fastnar med mobilen framför näsan då barnen är runtomkring mig. Jag vill aldrig att de ska känna att denna jävla tekniska pryl är mer värd än min uppmärksamhet till de. Likaså när barn sätts bakom skärmarna för mycket, redan från tidig ålder. Varför gör vi det så ”enkelt” för oss som föräldrar? Våra föräldrar hade inte denna ”räddning” och vi barn var tvungna att använda våran fantasi och leka på riktigt i en mer närvarande värld. Redan från tidig ålder ska de alltså se denna icke riktiga värld, se hur man ska vara och bete sig för att vara inne, för vem vill inte vara inne? Människan är funtad så, djuren likaså, ingen vill bli utstött ur flocken. Jag ser hellre att vi visar barnen den riktiga världen, visar de mänskliga känslor, lär de att världen är inte perfekt och livet kan vara jäkligt tufft ibland. Visa de sanningen, lär de källkritik och jobba med deras självkänsla och självförtroende redan från början så att de blir starka vuxna individer som kan stå emot denna digitala värld.

Ibland önskar jag att jag bara kunde ta bort dessa sociala medier men då är min rädsla istället att jag blir ingen, för omvärlden befinner sig i de sociala medierna. Om jag plockar bort min mobil när jag är i sällskap av andra människor, människor som ger mig något, då vill jag att de också plockar bort sin mobil. Vi pratar om livet, vi har ögonkontakt och skrattar innerligt åt det vi gör här och nu. Hela världen kommer aldrig välja att avdigitalisera sig men jag hoppas varje falla att om alla ”skärmar av sig” lite mer, lyfter blicken och är mer medvetna om hur lurade vi blir av den där digitala världen som långt ifrån alltid är det riktiga livet. Jag hoppas vi kan inspirera istället för att provocera i sociala medier, att fler kan lägga upp mer sanningsenliga bilder, på normala kroppar, skavanker, skrikande barn, stressade småbarnsföräldrar, stökiga hem, icke helt perfekta förhållanden, äkta träningsbilder där svetten sprutar och musklerna ej är flexade! För som jag skrev, all denna perfektion är bara för att vi inte vågar vara oss själva för vi är rädda att omgivningen ska döma oss. Vi är rädda därför att omgivningen redan berättat för oss vad ”perfekt” är och inom vilka ramar, de har redan berättat i form av bilder som egentligen inte talar hela sanningen. Om vi tänker efter en, två gånger extra så vet vi alla att ingen lever sådär dag ut och dag in men ändå lurar vi oss själva till att tro på dessa sagor som är just endast sagor!

Bild lånad från thegreenrooms.net

Om sanningen ska fram…

vill du ligga med mig då?

Skämt å sido, den låten kommer ofta upp i huvudet när orden ”om sanningen ska fram” ploppar upp där. Men även i det icke allvarliga meningarna så gömmer sig oftast en sanning. Idag vill jag ta upp just det ämnet, alltså inte om du vill ligga med mig utan om den där perfekta fasaden som vi ständigt ser i sociala medier. Som kan leda till att man vill eller inte vill ligga med någon. Handen upp om du tar ett tiotal bilder innan du äntligen väljer den bästa bilden, plus slänger på ett filter och sen postar den. 🤚 Min hand är uppe!

Vi möts dagligen av bilder från de perfekta husen, de ”perfekta” förhållandena, snyggaste kropparna, finaste inredning, snällaste barnen, snyggaste männen, fruarna och allt är så där lyckligt och ljust. Ljust är viktigt, mycket exponering i bilderna, perfekt arrangerat så att fotot blir alldeles perfekt komponerat och får så många knapptryckningar på gilla som möjligt. Helst också en massa kommentarer där vi bombas med hur perfekta vi är och hur alla vill vara som oss, äta vår mat, leva i vårt hus – vårt liv. Om sanningen ska fram så faller vi alla dit någon gång, vi avundas andras liv och inte är det konstigt, för bilderna vi ser är det som vi målat upp som ”det perfekta”. En gemensam bild för den delen, vi kan inte skylla på en individ för vi har själv hjälpt till att skapa denna hysteri i sociala medier. Så fort vi gillar, är vi med och göder denna otäcka grodd som kommer att växa och ta kål på många av oss om den inte redan har gjort det. Så jag tänkte trolla lite för er, för jag hoppas innerligt att ni alla vet att en pose kan trolla bort några kilo fett, ge mer rumpa, en smalare midja, större byst och ett snyggt fejs! I sociala medier väljer vi bara att lägga upp bilder ifrån de bästa vinklarna, inte bara på kroppen utan från vårt liv som nämnt ovan. Kom igen, vi vet alla att ingen är perfekt, ingen har ett perfekt smärtfritt liv, ingen lever i den perfekta familjen, förhållandet, i det perfekta huset med de mest fantastiska ungarna. Om ni inte håller med mig, skriv gärna en kommentar för då vill jag tala med dig och fråga vad du gjort för att bli denna enda perfekta människan på vår jord.Så tillbaka till magin…Jag lyckades trolla bort ex antal fettprocent från mina 29% fett och midjan blev genast lite plattare och rumpan putig. Jag trollade genom att göra en pose (understryker att jag inte stått på någon bikinifitness scen men kallar det ändå en pose) och här är resultatet. Hoppas ni ser vilken som är vilken.Eller så har vi denna här då jag tappade 5 kilo i omklädningsrummet. Snabbt och enkelt.

Så jag ber er, ta sociala medier med en nypa salt ibland. Precis lika viktigt som det är med källkritik så är det viktigt att vara medveten om att det mesta som syns där är en förvriden sanning. Vad vi ser och hör i verkliga livet är det som spelar roll, inte det vi ser i våra skärmar.