välmående

Balans i livet

Simpelt. Min matlust har faktiskt hittat sig tillbaka men kan väl inte påstå att mitt sug för matlagning är där som förr. Tror det har handlat om omprioritering också, jag lägger inte längre mycket vikt på att det ska se fantastisk ut för ögat, prioriterar att jag varje fall får i mig mat och att det ger mig den energi jag behöver.

Har slutat räkna kalorier helt. Det är inget som är hållbart i längden, det är inget jag vill leva med för alltid och jag ser inte hur det ska bidra till balans i mitt liv. Jag har insett att är knoppen i balans, så är kroppen i balans.

Jag tränar när jag känner att jag har sovit bra, ätit bra och har bra med energi över men främst när jag har lust. Träning ska vara kul, ge mig en skön känsla och jag känner inte längre lika mycket stress över att ett träningspass inte blir av. Jag har insett att det bara ger motsatt effekt.

Har tappat vikt utan att göra något särskilt. Har helt enkelt slutat tänka på mat konstant, slutat tänka på att äta nyttigt. Äter verkligen allt nu (men med måtta) vilket gör att det inte blir en inre stress och vi vet ju alla vad stress kan göra med vikten (förhöjning av kortisol i kroppen, gör att vi samlar mer fett på kroppen).

Sen har jag gått och blivit kär, 4 år som singel och allt vad det inneburit så har jag när jag just var påväg att ge upp om den där kärleken, hittat mig en prins. Eller rättare sagt en man som har allt jag någonsin kunnat önska i en relation. Kan vara det som gett mig ett lugn i kroppen också, har fokuserat tankarna på annat (viktigare saker) och han får mig att må så bra.

Jag tror vi måste skippa vad vågen säger, skippa räkna siffror och istället känna efter. Hur mår vi? Vad gör oss stressade, vad behöver vi för att må bättre? Var kan jag hitta balansen i livet? Mår vi bra på insidan så faller det andra på sin rätta plats också.

Och snälla, våga vägra hets! Se förbi vad sociala medier vill ge oss för förvrängd bild av verkligheten. De som står längst, mår bäst och kan titta tillbaka på ett lyckligt liv är de dom som lyckas hålla sig över vattenytan här, som kan resonera logiskt med en själva och se saker och ting för vad de verkligen är och inte låtas luras. Den som kan se livet för vad det är och acceptera det faktum att livet inte är en dans på rosor. Den som försöker fylla dagarna med liv och inte livet med dagar. Den som ser vattenglaset som är fyllt till hälften, just halvfullt.

Jag har valt att må bra, det är inte alltid enkelt men små steg framåt är bättre än att stå still eller ta ett steg bakåt. Blickar framåt och känner att 2018 är mitt år, redan har kärleken gjort att året blivit det bästa.

Mitt ansvar. Allas ansvar

Vet knappt hur jag ska inleda detta inlägg men efter att ha pratat med min väninna om detta fenomen så kallat sociala medier och vad det kan ställa till med, så måste jag dra upp ämnet till ytan. Jag hoppas ni förstår hur jag tänker och skriv gärna vad ni tänker när ni läst klart.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om vad som sker under ytan i sociala medier, hur jag kan påstå att det finns ingen där ute som har det så perfekt som de verkar vilja få omgivningen att tro. Jag lade upp en bild där jag står helt vanligt, bara är Jennie och sedan placerade jag denna jämte en bild där jag poserar och lyckades trolla bort ex antal kilon samt helt enkelt se bättre ut.

Så vilken bild ser vi i sociala medier majoriteten av gånger? Jo, den bild som har ett 20-tal omtagningar, där vi även smällt på ett filter och hunnit kritiseras oss själva på, inspekterat och slutligen bestämt oss för att denna ”duger” att visa för allmänheten. Sen i samma stund man lägger upp en sådan bild så slåss man med tankar som ”de som känner mig vet ju hur jag ser ut i den där normala poseringen utan filter och sortering”, tankar och en känsla av lögn, inte hela sanningen helt enkelt. Jag vänder mig till mig själv och undrar vad är mitt syfte, vilken känsla ger detta mig, varför får det mig att må bra? Hänger min lycka, mitt självförtroende på antalet likes jag får på bilderna, antalet komplimanger? Jag inser att vi är fångade i en värld av sociala medier, det är viktigare vad som händer och sker bakom skärmen inte bakom stängda dörrar. Blir vi inte sedda här, i sociala medier, vem är vi då?

Bild lånad från pcmag.com

Jag diskuterade vidare med min väninna. Behöver man verkligen lägga upp vad man har ätit, att man har tränat eller sprungit de där kilometerna på en viss tid? Har det inte hänt om vi inte lagt ut det och räcker det inte att vi bekräftar oss själva? Om det är så viktigt att få höra hur duktig, snygg och bra man är, så borde det väl räcka med att plocka upp telefonen och ringa sin bästa vän, en familjemedlem eller sin käraste och berättar om sin framgång och få beröm och bekräftelse på så vis? Det borde egentligen kvitta vad den obrydda omgivningen tänker om en, om de man håller närmst om hjärtat tycker om en för den man är. För om vi nu inte lyssnar på oss själv så borde varje fall deras ord väga mest.

Jag försöker förstå fenomenet, någonstans tror jag det handlar om två saker – ensamhet i denna digitala värld vi lever samt dålig självkänsla och på så vis ett stort bekräftelsebehov. Det låter så hårt men jag kan med handen på hjärtat säga att jag ibland sitter i klorna på denna djävul och försöker nu reflektera kring varför och vad jag kan göra annorlunda. Allra helst för att det är mitt ansvar, gentemot mig själv men och gentemot min omgivning. Jag vill inspirera människor till välmående, hälsa, träning och god kosthållning men när man använder sociala medier på det vis de flesta gör så målar vi upp en bild av perfektion en bild som inte är riktig. Detta gör att resten av världen tror att det är så vi lever och ger fler människor prestationsångest än just inspiration! Jag vill inte bidra till denna hets, jag har två barn som snart kommer in i denna sjuka värld – sociala medier – och det skrämmer mig. För när till och med vi vuxna blir påverkade av vad som sker, känner prestationsångest från samhället och aldrig känner oss nöjda bara för att någon målat upp en bild av hur perfekta livet ser ut, då blir jag innerligt orolig.

Jag har ibland hoppats att sociala medier inte fanns eller varje fall att inte alla vore så uppslukade i det. För mig är närvaro väldigt viktigt, livet är att vara närvarande men så fort vi sätter en person bakom skärmen så är människan inte närvarande längre. Det skrämmer mig att se vuxna bakom sina telefoner när barnen pockar på uppmärksamhet från de. Jag vet själv hur stressad jag känner mig inombords om jag märker att jag fastnar med mobilen framför näsan då barnen är runtomkring mig. Jag vill aldrig att de ska känna att denna jävla tekniska pryl är mer värd än min uppmärksamhet till de. Likaså när barn sätts bakom skärmarna för mycket, redan från tidig ålder. Varför gör vi det så ”enkelt” för oss som föräldrar? Våra föräldrar hade inte denna ”räddning” och vi barn var tvungna att använda våran fantasi och leka på riktigt i en mer närvarande värld. Redan från tidig ålder ska de alltså se denna icke riktiga värld, se hur man ska vara och bete sig för att vara inne, för vem vill inte vara inne? Människan är funtad så, djuren likaså, ingen vill bli utstött ur flocken. Jag ser hellre att vi visar barnen den riktiga världen, visar de mänskliga känslor, lär de att världen är inte perfekt och livet kan vara jäkligt tufft ibland. Visa de sanningen, lär de källkritik och jobba med deras självkänsla och självförtroende redan från början så att de blir starka vuxna individer som kan stå emot denna digitala värld.

Ibland önskar jag att jag bara kunde ta bort dessa sociala medier men då är min rädsla istället att jag blir ingen, för omvärlden befinner sig i de sociala medierna. Om jag plockar bort min mobil när jag är i sällskap av andra människor, människor som ger mig något, då vill jag att de också plockar bort sin mobil. Vi pratar om livet, vi har ögonkontakt och skrattar innerligt åt det vi gör här och nu. Hela världen kommer aldrig välja att avdigitalisera sig men jag hoppas varje falla att om alla ”skärmar av sig” lite mer, lyfter blicken och är mer medvetna om hur lurade vi blir av den där digitala världen som långt ifrån alltid är det riktiga livet. Jag hoppas vi kan inspirera istället för att provocera i sociala medier, att fler kan lägga upp mer sanningsenliga bilder, på normala kroppar, skavanker, skrikande barn, stressade småbarnsföräldrar, stökiga hem, icke helt perfekta förhållanden, äkta träningsbilder där svetten sprutar och musklerna ej är flexade! För som jag skrev, all denna perfektion är bara för att vi inte vågar vara oss själva för vi är rädda att omgivningen ska döma oss. Vi är rädda därför att omgivningen redan berättat för oss vad ”perfekt” är och inom vilka ramar, de har redan berättat i form av bilder som egentligen inte talar hela sanningen. Om vi tänker efter en, två gånger extra så vet vi alla att ingen lever sådär dag ut och dag in men ändå lurar vi oss själva till att tro på dessa sagor som är just endast sagor!

Bild lånad från thegreenrooms.net

Känslan av att inte räcka till.

I veckan har jag känt mig utmattad fysiskt och psykiskt, kan inte sätta finger på vilken av delarna som är mest uthärdig för båda lyckas hålla mig uppe och stå. Jag har en känsla av att jag inte räcker till, inte för andra och inte ens för mig själva. I veckan som gått så har jag dessutom varit barnfri men jag har lyckats fylla dagarna med för mycket helt enkelt. Det har gått så långt så det blivit inställda planer/träffar, sömnbrist, ren tvätt som legat osorterad i dagar, sena middagar och till och med känslan av ”låt mig bara vila”. Men jag slåss ständigt med alla måsten i mitt huvud, höga krav, jäkla massa vilja samtidigt som jag gärna är andra till lags för där är många i min närhet jag bryr mig om. Där är många av er jag så gärna vill hinna träffa, för ni ger mig mycket tillbaka men jag får inte ihop det. Ibland känns det som att jag har högre ambitioner att ses än ni och ni liksom mer har funnit er i livets eviga ekorrehjul, accepterat att livet kommer emellan vecka efter veck. Det resulterar i att jag tar alla mina tillfällen till träff som går och jag har sällan en dag för mig själva. Däremellan klämmer jag in en hel arbetsdag, följt av gymträning direkt efter jobb och sen så ska det då hinnas med kvalitetstid med en vän, kvalitetstid som inte blir av kvalitet pga av allt detta runtomkring. 


En vecka som denna ger dessutom inte de bästa förutsättningarna för att sedan vara en bra mamma en hel vecka. Inte släpper jag heller de höga kraven här, för det ska hända minst lika mycket denna vecka. Jag ser problemen, jag gör verkligen det men jag har inte hittat bromspedalen eller ska vi säga balansen. Det blir för mycket och oftast är det tankarna och känslan av att ej räcka till det som är det jobbigaste i de hela. Jag vet att ni som känner mig väl också vet att jag alltid finns där för er även när jag känns frånvarande eller upptagen med annat. Mycket handlar om prioriteringar och tro mig, ni ligger högt i min prioritering men jag måste bara hitta en bra (ömsesidig) balans och ta bort vissa saker från den listan. Sänka kraven lite på mig själva och kanske bara vara en dag, för det händer sällan och jag tror också det är därför jag upplever att livet går så fruktansvärt fort men att jag samtidigt står stilla. 

Ni har mig i vått och torrt, ni, familjen och barnen.